* Man får gå och lägga sig klockan 22 varje dag utan att någon ifrågasätter dig

* Du får tafsa hur mycket du vill på deras små goerumpor och lår och pussa och snusa i nacken. Förmodligen inte lika uppskattat när de är 15.

* Det finns inget som slår kladdiga pussar och kramar med armar som inte ens når kring halsen. Det är något alldeles särskilt med den rena och villkorslösa kärleken och känslan av att just du är deras allt är oslagbar.

* Du går ut med ditt barn och tänker att "fasen vad snygg morsa jag är ändå" och ingen säger något om din lilla degmage.du är en milf liksom. Utan barn=inte lika snyggt med liten degmage.

* Det är helt okej att det ligger pratande dockor i hörnen när du har finmiddag hemma. Inte lika okej om man inte har barn.

* Inför en jobbintervju: multitasking är ett av dina specialskills, ingen kan leta nappar,fixa mellanmål,ringa försäkringskassan och sätta på en film samtidigt lika bra som du kan. småbarn= karriärboost!

* Med så mycket kladd och smuts de sprider omkring så är det helt ok att slänga och köpa nytt. det måste man ju! småbarn=förnyelse

* När du stått i ösregn med ett barn som ska plocka höstlöv på väg hem, utan regnskydd, utan regnkläder, mobilen ringer, man trampar i en vattenpöl - tycker man faktiskt att det mesta är bagateller sedan. och man hakar inte upp sig på småsaker efteråt. man har ju blivit en hårigare version av dalai lama, så allt bara rinner av en.

*Du är aldrig ensam. Och det uppskattas

Ja, man kommer ju till en del insikter när man har småbarn. det trodde jag aldrig. Vad jag vet är att hur jobbigt man än må tycka att saker är ibland, så kommer det komma en tid när man inte behövs lika mycket. För varje dag upptäcker de hur stor världen är och att det finns roligare saker än att ha fredagsmys med mamma och pappa. Jag tar vara på tiden innan det är försent och man ligger där på dörrmattan och campar tills barnen är hemma från diverse grejer igen.

Det pratar mycket om hur föräldrar idag väljer sin mobiltelefon/ipad/dator före sina barn. Det delas artiklar på facebook hejvilt om hur föräldrarna som är med på simskolan inte tittar på sina barn som simmar utan sitter och ser in i sina skärmar istället och hur barnen märker detta och blir påverkade, Jag har också läst detta och tyckt massor, sen har jag såklart även kollat facebook medans Ronya är i närheten, ibland har jag skämts för att hon börjar gnälla så fort jag tappar fokus på henne. Jag är inte bättre än så och det tror jag knappt att någon är idag. 

Det jag reagerar över hur inte bloggarna kan ha kritiserats, hur de som hinner ta ungefär 40 bilder på barnet vid varje moment värt att visa bloggen, Äter barnet också maten när den kallnat eftersom bloggaren ska hinna ta så många kort i olika vinklar? Leker bloggaren med barnet när den inte lägger tid på att ställa upp barnet i en pose för att fota i lämplig omgivning? Blir bloggaren arg när barnet som är ett barn förstör den perfekta bilden genom att välta ut oboyen? Vad gör barnet den tiden bloggaren pumpar ut 3 inlägg med alla dessa bilder varje dag? Tänker bloggaren hela sin dag i bloggform med eller utan barnerspektiv? Är tanken att läsarna blir mer imponerade över ettåringen som äter choklad i föräldrarnas nya vita dyra soffa istället för näck (för att slippa fläckarna) vid ikeas plaststol som är avtorkbar?

Jag har ungefär 10 stunder varje dag då jag svär inombords för att jag hade velat föreviga detdär hon nyss gjorde, mest för att visa pappa såklart men även er och vänner. Men jag har ju liksom inte riktigt detdär i mig. Jag glömmer av att ha kamera med, jag glömmer av att blogga om detdär superroliga som jag faktiskt upplevde eftersom jag inte var upptagen med att ställa iordning en kuliss och inkludera barnet i det. Jag tar suddiga, rätt fula mobilbilder när jag kommer ihåg och har telefonen i min närhet, vilken ändå är för ofta ur mig egna syn. Därför ser bloggen ut som den gör, inlägg lite då och då, mobilbilder i kass kvalite, inga bilder alls på saker jag köpt eftersom jag aldrig har sett behovet av att visa vad man har i hemmet eller i garderoben, barnet har gröt i håret på bilder och ibland har hon omatchande kläder eftersom vi lekt hemma och inte klär upp oss i kläder som inte går lika bra att leka i. Och jag är nog ganska stolt över det när jag tänker efter, för det är ju ändå hon som räknas.