Är det inte så??

Alla lever vi i olika förhållanden bra som dåliga,
inget förhållande idag är perfekt...
 
Men om man har lagt in så mycket för att få det att fungera, har man någonstans haft en övertygelse att lyckas. Om man släpper den tron, så blir all energi och allt man gjort bortkastat och värdelöst. Man sitter där som i sitt garnnystan, man försöker reda upp en ände och hittar tusen på vägen. Samtidigt så suger livet man har, man saknar uppskattningen. Vissa  dagar kan det kännas som om man blev uppskattad nu, en glimt av " det där " kom, då skulle man orka ett år till. Men en dag efter en annan uteblir det. Man hör den andre klaga dag efter dag, själv biter man ihop och fixar.
 
Man vet den enkla vägen ut, man vet hur man blir befriad från allt, men man vill ju inte det. Man vill ju leva det goda livet som man gjort sig förtjänt av genom allt skit. Man står där och väntar på sitt jävla "karma", man får det man förtjänar man vill inte gråta, för gråta betyder att ge upp och inse det hela som övermäktigt. Energin är slut, man kan även säga att det här går inte längre, det kan inte fortsätta så här, jag klarar inte mer, jag är slut. Ändå händer inget, inget förändras. 
 
Vissa dagar kan man önska att någon kom och slog en gjutjärnspanna i bakhuvudet på en, släpade ut en från ens liv och vägrade ge den åter. Andra bävar man för att någon ska lyckas genomskåda allt och komma på hur illa det faktiskt är. Ambivalensen.
 
Vissa dagar vill man höra vilket svin man lever med, latmask, att det är hans ansvar. Andra ställer man sig i försvar och kämpar ännu hårdare.
 
MEDBEROENDE!! Har egentligen inget med kärlek att göra.
 
Jag tror att den ende man vill, egentligen, mitt i det här, är att inte vara ensam. För att man är ensam alltid, även om man sällan är själv. Men så jävla ensam att man går i bitar. Om man vill slippa ensamheten måste man berätta och förklara. Om man gör det får man höra vad man borde göra för att ta sig ur, det kan vara skönt att bli peppad. 
Men de dagarna man inte är där själv blir det fruktansvärt jobbigt, tårande, för man vet ju redan att man gör fel fast man egentligen är den i relationen som gör rätt. Då blir de här ständiga uppmaningarna som hinder för att få slippa vara ensam.
De man berättar för bli frustrerande att man inte faktiskt gör något åt saken, de blir på eller stänger av helt. 
Man drar sig undan och hanterar sin ensamhet igen, dra sig tillbaka till sitt skal. För man vet redan hur jävla korkad man är som inte bara går.
 
Det trycket man har hemifrån är hårdare än trycket andra kan ge, som kan få dig att ändra dig. 
Det enda som kan stärka din energi och ta dig ur är att bryta din känsla.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback