Just när jag börja förbanna denna julen så kommer familjen in och räddar den :D det blir jul för oss oxå <3
Fast i år firar vi den dock på juldagen... Vi gör det vartannat år... Spelar inte mig någon roll :)
Imon så ska vi hem till en kompis till min man och få lite jul där mysig mysigt...
God jul säger jag <3
Usch nu är lilla dockan inne på sin 4:de vecka som sjuk :(( hon hostar, är rosslig, och är genomförkyld... Dock ingen feber.
Men det hade hon ju när hon först började bli dålig.
Under dom här fyra veckorna har vi varit hos läkaren säkert fem ggr :((
Nu har vi äntligen fått Mollipect utskrivet till henne :) och gissa vad, den verkar hjälpa :D
Hoppas att hon mår bättre till julen <3
Men vi tar en dag i taget.
Imon så kommer mormor/min mamma hit till oss, vi ska göra lite julgodis och bara vara.
Ikväll så ska jag till fröken Lundin och tillbringa några timmar med henne och en massa tjöt och äta gott, mys pys :)
I tre veckor har skruttan varit dålig :(( hon hade en liten lucka på 3 dagar där hon var symtomfri inann det slog till igen :S
Efter att fått vara frisk sitt första år, så måste jag ändå säga att det ändå gått rätt smärtfritt, från min sida iallafall.
Har klarat mig rätt bra från att bli sjuk, medan mannen hostar lungorna ur sig typ.
Men ändå helt otroligt hur sjuka barn än är så orkar dom ändå fara runt som gud vet vad och hitta på bus haha
Ingen lugn stund här inte...
Man känner sig redigt maktlös när dom små är sjuka iallafall det är en sak som är säker... Fast man gör allt för att underlätta för henne...
Sen fattar jag mig inte på dagens läkare istället för att skriva ut host medicin till henne så skriver han ut Bricanyl WHAT!!!!!
Hur fasiken ska det hjälpa?!!!
Jubelidioter finns det gott om kan jag ju säga!!!!
Du är den finaste jag har sett, Du är absolut det vackraste jag vet.Jag älskar dig på ett sätt, som jag aldrig kommer kunna älska någon annan.
Du kan få mitt hjärta att slå trippelt upp genom att bara vara.
Att du finns till, är det vackraste för mig.
Du är mitt STORA mirakel. Jag är såå glad att jag fick dig, trots att det inte egentligen skulle gå.
Du lyser upp min tillvaro som ingen annan kan!!
Du har öppnat upp mina ögon, på ett sätt som jag aldrig kunnat förr.
Du har rört till mitt liv, som det aldrig varit förr, men på ett bra sätt.
Jag kommer alltid att hålla din hand, alltid ta emot dig när du faller.
Jag kommer alltid visa dig vägen, och hjälpa dig genom livets hårda problem ... Utan att släppa din hand. Jag kommer alltid att älska dig vad som än händer!!!
Du har en speciell plats i mitt hjärta, som bara är DIN!!
Älskade lilla Ronya är så stolt över att få vara din mamma.
Att få tillbringa varje dag, sekund, minut, timme med dig är värdefullt för mig, att få vara med och uppleva dina små egenheter och få vara en del av dig, får mig att känna uppfylld av kärlek.
Du är den största som hänt mig, Mamma älskar dig <3 <3 <3
Det pratar mycket om hur föräldrar idag väljer sin mobiltelefon/ipad/dator före sina barn. Det delas artiklar på facebook hejvilt om hur föräldrarna som är med på simskolan inte tittar på sina barn som simmar utan sitter och ser in i sina skärmar istället och hur barnen märker detta och blir påverkade, Jag har också läst detta och tyckt massor, sen har jag såklart även kollat facebook medans Ronya är i närheten, ibland har jag skämts för att hon börjar gnälla så fort jag tappar fokus på henne. Jag är inte bättre än så och det tror jag knappt att någon är idag.
Det jag reagerar över hur inte bloggarna kan ha kritiserats, hur de som hinner ta ungefär 40 bilder på barnet vid varje moment värt att visa bloggen, Äter barnet också maten när den kallnat eftersom bloggaren ska hinna ta så många kort i olika vinklar? Leker bloggaren med barnet när den inte lägger tid på att ställa upp barnet i en pose för att fota i lämplig omgivning? Blir bloggaren arg när barnet som är ett barn förstör den perfekta bilden genom att välta ut oboyen? Vad gör barnet den tiden bloggaren pumpar ut 3 inlägg med alla dessa bilder varje dag? Tänker bloggaren hela sin dag i bloggform med eller utan barnerspektiv? Är tanken att läsarna blir mer imponerade över ettåringen som äter choklad i föräldrarnas nya vita dyra soffa istället för näck (för att slippa fläckarna) vid ikeas plaststol som är avtorkbar?
Jag har ungefär 10 stunder varje dag då jag svär inombords för att jag hade velat föreviga detdär hon nyss gjorde, mest för att visa pappa såklart men även er och vänner. Men jag har ju liksom inte riktigt detdär i mig. Jag glömmer av att ha kamera med, jag glömmer av att blogga om detdär superroliga som jag faktiskt upplevde eftersom jag inte var upptagen med att ställa iordning en kuliss och inkludera barnet i det. Jag tar suddiga, rätt fula mobilbilder när jag kommer ihåg och har telefonen i min närhet, vilken ändå är för ofta ur mig egna syn. Därför ser bloggen ut som den gör, inlägg lite då och då, mobilbilder i kass kvalite, inga bilder alls på saker jag köpt eftersom jag aldrig har sett behovet av att visa vad man har i hemmet eller i garderoben, barnet har gröt i håret på bilder och ibland har hon omatchande kläder eftersom vi lekt hemma och inte klär upp oss i kläder som inte går lika bra att leka i. Och jag är nog ganska stolt över det när jag tänker efter, för det är ju ändå hon som räknas.
